Ett varje dag

”We like the woman in the wheelchair, but we don’t want people to think being in a wheelchair makes her less feminine. You need to make her breasts larger.”

Det är kallt och vitt ute, och jag längtar tillbaka.

Det är snart maj igen…

Crap, det verkar som någon hann före med A4000. Annonsen är borttagen sedan någon timme tillbaka, och jag har inte hört något från annonsören. Alternativet nu är en på Tradera, med mus och tangentbord förvisso, och lite bättre, men mycket fulare… Ska jag ha den måste jag ju nästan ändå slänga ut en massa pengar på tangentbord och mus, då den blir ju lite dyrare än vad jag tänkt mig.

Nåja, jag har några dagar på mig att fundera på saken. Om inte herrn som annonserade på Blocket bestämde sig för att det var mig han skulle sälja till, men bara inte hunnit maila mig än. Heh…

Jag vill bara berätta att jag sitter som på nålar, då jag svarat på en annons om en Amiga 4000 för en överkomlig penning och väntar på att få veta om den finns kvar. A4000 var drömmen i tonåren; den var galet dyr och vansinnigt kraftfull. Den hade AGA och 68030-CPU, minimum 2Mb chip-minne och upp till 16Mb FAST-minne. Ojoj, tänk om jag kunde få en sådan! Jag måste på något sätt ordna fram ett tangentbord och en mus till den, och att använda ett standard PS/2-tangentbord är så klart inte att tänka på. Standarder var inte riktigt standarder på den tiden; Amiga och PC hade samma standard-kontakt, men använde helt olika protokoll. Men det är ett senare bekymmer!

När jag var liten hade jag en Commodore 64. Ni vet, en sån där dator som ser ut som en liten brödburk, och som alla de coola kidsen hade på 80-talet. De som inte hade ett Nintendo då, så klart. Vi kanske inte var så coola, egentligen, men vi var garanterat smartare än de med NES. De hade en rörmokare, vi hade Giana Sisters, Mr Z, och Action Replay.

Jag sålde den där lilla burken och köpte en Amiga 500 istället. Den hade mycket snyggare grafik, tuffare ljud och inbyggd diskettstation. De andra hade fortfarande sin rörmokare, men vi hade nu Turrican, Sensible Soccer och Secret of Monkey Island. Vi hade också Budbrain Megademo, Datormagazin, Svenska Hemdator Hacking och massor av kompisar som vi ”swappade” med och lärde oss programmera ihop med. De andra spelade rörmokar-spel, vi åkte på copypartyn (som Dreamhack, fast inte töntigt) och tävlade i coladrickning, demos, musik och grafik. Visst, det visades en del djursex (Abaddon/RAGE, var det du som slog på det där på ECC’93?), men det mesta handlade om scenen, som inte alls var det folk kallar ”scenen” idag. Idag handlar ”scenen” om att släppa sunkiga film-rippar och tre tusen keygens, men då handlade det om kompisar, cola och datorer, utan inbördes ordning.

Jävlar alltså… Det går inte att förklara det här för någon som inte var där, men… Det var en kultur så olik allt annat. Tänk er hippies, fast med datorer och cola istället för tamburiner och marijuana, så är ni i närheten. Eller nej, det är ni inte, för ni fattar inte, ok?

Hur som helst sålde jag även min Amiga och köpte istället en lång rad PC-maskiner. Visst, det var demopartyn (man fick inte kalla det copypartyn längre), demokodning och subkultur där också, men det var inte längre samma sak. På C64 och Amiga-scenerna vandrade folk runt med gigantiska fjäderskrudar på huvudena (till exempel alltså, alla hade inte det, bara en kille. Men folk hade knäppa saker för sig och var glada, okej?) och delade glatt med sig av sina verk, som kunde vara allt från skitimponerande timslånga demon, till handritade animationer där någon slår av någons huvud med sin snopp, till allt och alla utan att tänka på om det kunde vara pinsamt eller inte. Så klart inget var pinsamt, någon hade gjort vad det nu kunde vara, och var glad över det, och då var man så klart också glad. På PC-scenen var alla skit-elite och rynkade på näsan åt allt och alla. På demovisningarna klappade alla händerna för syns skull, och efteråt muttrade dom om att ”det där är ju enkelt”, och alla var så jävla häftiga och bäst. Jag höll väl också på så där ett tag, men till slut tröttnade jag och sket i hela grejen. Jag har väl hängt kvar lite på andra delar av scenen ända tills nu, men just demoscenen har jag verkligen inte haft något att hämta på. Och ja, det har jag väl fortfarande inte, åtminstone inte på PC-scenen.

Jag vet inte hur det är nu, håller folk fortfarande på med C64 och Amiga-demos? Går dom fortfarande runt insvepta i mattor och delar med sig av disketter med cp-animationer på? Är alla fortfarande glada och prestigelösa?

Jag vet inte, men jag hoppas det. Och jag har köpt en C64, och en Amiga, och trots att dom inte anlänt än känner jag hur ett hål i mig jag inte ens visste fanns har börjat fyllas. Tror ni mina barn kommer tycka Giana Sisters och Sensible Soccer kommer vara lika kul som jag tyckte? Kommer dom lära sig engelska med Police Quest, eller kanske Kings Quest, och kommer dom vika sig dubbla av skratt när dom spelar Secret of Monkey Island? Jag tror det, jag gör verkligen det, och dom ska få den chansen.

Jag tror inte bara att det är C64 och A500 som saknas, där i det där hålet. Jag tror att det är hela 80-talet. Man kan väl säga att 90- och 00-talen varit 80-talets raka motsats; på 80-talet var folk individer, och lät det synas. Nu försöker alla se exakt likadana ut, och det enda som ska märkas är hur mycket coolare, eller snarare mer ironisk, än alla andra man är. Jag är så jävla trött på det. Jag hoppar av det där ekorrhjulet nu; jag ska utforska 80-talet på ett helt o-ironiskt vis. Ghostbusters, Bonnie Tyler, Star Wars, C64, Miami Vice, Poltergeist, NES, Dallas och allt vad det var, jag tänker återupptäcka er, och återerövra er. Utan glimten i ögat.

För seriöst, vad har jag att förlora? Kissies (och med det menar jag alla blondinbellor, hotspots, schulmans och blogges där ute) respekt? Jag klarar mig.

PS. Jag kommer alltså inte börja klä mig i spandex och linnen med flamingos i solnedgång, jag tänker samla på mig så mycket 80-talsnostalgia jag kan lägga händerna på och se om det kan fylla hålet. DS

Jag har stökat runt lite och provat plugins, teman osv i bloggen. Jag gillade inget, så jag bytte tillbaks till originaltemat, och passade på att uppdatera det för att få buggfixar också.

Dom har ändrat temat! Jag vet inte, det kanske är bättre så här, men dom har ÄNDRAT på det. Utan att varna!

Eller ”dwindling”? Jag vet inte. Ska jag vara helt ärlig bryr jag mig inte nämnvärt heller, många av er vet säkert inte ens vad ordet betyder. Det handlar hur som helst om mitt besökarantal, som rasar i stadig takt. Ja alltså, jag är inte förvånad, eller bekymrad, och jag vet helt ärligt inte varför jag skriver om det. Eller jo, det vet jag ju…

Anledningen till att läsarna minskar är så klart att jag inte skriver något. Jag kanske aldrig skrivit något skitroligt här, men det finns ju dom som kommer tillbaka bara för att se om det står något nytt här, och egentligen inte bryr sig om VAD som står. Eftersom det aldrig står något nytt kommer dom inte tillbaka.

Att jag inte skriver något här beror på att jag har en massa andra saker för mig, som faktiskt är mycket roligare än att skriva här, eller fotografera för den delen. De andra sakerna är, utan inbördes ordning:

• Skriva spel och applikationer för iPhone. Jag har köpt en mac, och börjat pilla lite med det här, och det är verkligen sanslöst roligt. Man får såna möjligheter med multitouch-skärmen och grafikstödet.
• Spela poker. Jag har börjat spela nätpoker igen. Det går rätt skakigt just nu, och jag hinner inte spela riktigt så mycket som jag vill, men det är kul att vara igång igen, så det är ju helt rätt. Att syssla med, alltså, eftersom jag slutade för att jag slutade tycka det var roligt. Jag har inte förlorat några pengar än, men det kommer säkert.
• Digital formgivning. Ja, så heter det ju när man formger webbplatser och knappar och alla möjliga digitala saker. Det låter ju så mycket mer seriöst än ”web-design”, som bara låter urvattnat, och dessutom inte täcker upp allt jag håller på med. Håller på att lära mig, alltså. Det är finns så himla mycket teori om typografi, färglära och allt annat, och teori är det bästa jag vet, så det här är också skitroligt.
• Skriver för ett par andra webbplatser jag håller på att sätta upp. En är mitt företags hemsida, och den andra är… ja, ett sidoprojekt kan vi väl helt säga; en övning i sökmotoroptimering.
• Driver företag. Det här är inte så roligt, men det är roligare än något varit tidigare, eftersom jag får mycket bättre betalt nu än jag fick som anställd även om jag ju faktiskt gör ungefär samma saker.

Ni ser, inte har jag tid att sitta här och skriva totalt ointressanta inlägg bara för att föda mitt eget besöksstatistik-ego. När jag har något vettigt att skriva skriver jag det, men det får nog vara slut med blaj-inläggen.

Har du något du tycker om min lista, eller mer punkterna i listan? Är du formgivare, copywriter, Cocoa-utvecklare eller vad som, och vill säga mig något (snällt)? Är du framgångsrik pokerspelare och vill ge mig pengar? Men så skriv något då!

Jag skriver inte så mycket här. Det är liksom ingen utmaning när man har hur många tecken som helst på sig.

Istället kan du hitta mina tweets här.

Jag har gått ner till 4 dagars arbetsvecka, och du ska bara veta hur jävla skönt det är. Inte nog med att man jobbar en dag mindre, man är ledig EN DAG MER!

Prova, ni som kan. Seriöst, gör det, det är lätt värt den där femtedelen av lönen som ni ändå bara lägger på skabbiga sallader från pressbyrån fyra dagar i månaden. Livet blir så jävla mycket bättre!

Jag har blivit helt biten av någon ilsken gym-fluga igen. Två pass tog det, och nu vill jag träna mest hela tiden. Jag sumpade det igår, eftersom dom stängde, men idag blir det till att röra på fläsket. Vet någon om roddmaskiner brukar ha en sån där lustig display som visar hur långt man rott, eller utfört arbete eller liknande? Jag tänkte ro en stund idag, och eftersom jag inte vill ha med mig iPhone in på gymmet och min gamla iPod inte är laddad är jag dömd till att trycka på knappar på displayen för att fördriva tiden. Det kan också vara roligt, att trycka på knappar.

Det slog mig härom dagen förresten, hur vilsen svensken har blivit. Allt måste dras till sin absoluta spets. Det räcker inte med aerobics-skuttande eller basövningar med vikter längre, nej nu ska man isolera varenda liten jävla muskel och träna den till utmattning. Sverige ska styrketräna, och ska man göra det måste man göra det som en kroppsbyggare, eller hur? Sverige, landet lagom, mellanmjölkens land, har blivit landet där alla ska vara värst, på allt, och därför kör så det ryker i tre veckor och sen ger upp. Så där tränade jag också för några år sedan, även om det var lite längre än tre veckor. Jag övertränade mig själv efter några månader, mådde kass och hade ont överallt. Då la jag av.

Nu tänker jag vara så osvennig att jag ska träna helt lagom mycket.