Jag upptäckte att min konsultmäkare har factoring, så nu är det dags. Jag ska skörda frukten av tre veckors hårt arbete. När man tittar på fakturan, och ser att efter egenavgifter och skatt kommer man på dom här tre veckorna ha dubbelt så mycket pengar som man hade när man var anställd och jobbade heltid, då vill man ut och mörda arbetsgivare. Eller ja, man förstår varför dom är arbetsgivare…

Jag tror jag skulle bli en ypperligt bra elektriker. Jag har precis målat en dörr åt Imogen, och jag kom på det då, att elektriker borde jag vara. Kanske.

Jag har “jobbat med data” på mer eller mindre professionell nivå i… 23 år? Jeeeesus… Okej, i början jobbade jag inte med det, jag bara “donade”, men det är vad jag har gjort i nästan hela mitt liv. Med jämna mellanrum, oftast när livet är skit (det är inte skit nu, för att förtydliga), känner jag för att byta och bli någon form av hantverkare istället. Det känns ibland som om man jobbat så mycket med huvudet att hjärnan måste få vila, liksom som om det kryper termiter i den. Ja nu tror jag ju inte bokstavligen talat att det kryper hungriga myror i min hjärna, mina schizoida anlag till trots, men det är nästan som om man fått mjölksyra i hjärnan (om det varit möjligt). Då känner jag för att jobba med händerna istället. Problemet är att de flesta hantverkarjobb innebär en jävla massa smuts och skit, eller blod, och jag HATAR äcklig skit. Tänk att jobba som rörmokare? Jobba med folk bajs hela dagarna? Nej tack, jag har en två-åring och det räcker. Snickare? Nej, man måste vara så jävla noga med att få saker raka, och dessutom skulle jag såga mig i fingret och slå huvudet i bjälklaget hela tiden. Målare? Nä, jag hatar att spackla, och jag hatar tapeter.

Men elektriker? Lite simpel matematik (“Ho hum, om jag kopplar in dom här grejerna så… hm… U=R*I… kanske det funkar”), lydiga och rena kablar och minimalt med smärta så länge man ger fan i att peta på grejer.

Ja, elektriker får det nog bli. När jag inte längre kan förmå mig att trycka på dessa jävla knappar.

Förlåt! Alltså verkligen, sorry.

Jag är egenföretagare, tvåbarnsfar, hemmansägare, och allt vad det är, och jag har just nu skitlite tid. Jag fick hoppa av plugget, och då kanske ni förstår att bloggen kommer lite i andra hand?

Men ja, jag tänker inte skriva ett inlägg bara för att skriva att jag skriver för lite, nej.

Min fru fyller år i februari, och hon tjatar om vad hon ska få i present. Jag har kommit på en så jävla bra och fin sak så det är svårt att vara tyst om det. Jag skrev precis vad det var här i bloggen, men sen raderade jag det. Det kommer bli lite av en utmaning, det kan jag lova, och hade det funnits något sätt jag kunde låsa ute just henne skulle jag be er, kära läsare, om hjälp. Men nu går ju inte det.

Nä.

Måste det vara just ett foto varje dag? Kan det kanske vara en lustig anekdot? En historia? En gåta, eller bara… ett blogginlägg?

Jag hade underskattat något enormt hur mycket tid jobb och husfix tar, och jag har inte tid att gå på några fotojakter.

Sorry, ledsen, verkligen. Det blir ingen bild idag heller.

Min webserver har varit död ett tag, men nu har jag lagat den. Tiden gick åt. Vi tar det i morgon.

Idag blir det ingen bild, för idag ska jag ut och måla stan röd.

Dom där bären där nere skulle klarat sig fintint utan någon “direct positive”-effekt, men då skulle jag varit tvungen att jobba med nivåerna för hand, och det orkade jag inte. Sorry, men det blir nog inte så många helt naturliga bilder här. Vad tycker ni om det?

Det slog mig i bilen på vägen hit; jag har ingen chef. Jag behöver inte sitta vid ett skrivbord bara för timvisaren just nu befinner sig mellan 8 och 17. Jag finns tillgänglig när jag behöver, jag sköter mina kontakter där jag är, och jag gör ett otroligt bra jobb.

Det känns ganska bra.