Här sitter jag i mörkret igen
Ja, nu sitter jag nere vid vattnet igen, fast vid en annan del av sjön. Spotify och Bandit turas om med att ge mig musik, och det är ju rätt synd att inte Spotify kommer finnas kvar så länge till, för det är ju onekligen inte ofta man får höra Pretty Boy Floyd på radio.
Nåja, det är kolsvart, det enda ljuset kommer från någon slags värmeverks lanternor som speglar sig i Mälarens vatten, och bilens strålkastare som lyser upp en buske. Och en sten. Nu höll jag på att få en hjärtattack när jag i ögonvrån såg vindrutetorkarna svepa över rutan, och jag trodde det var arga utomjordingar.
Förutom ett och annat anfall från yttre rymden är det otroligt skönt att sitta här. Man får välja sin musik själv, det är relativt välstädat, och man kan byta utsikt när man vill. När jag har fått liv i mina andra bolag blir det nog bilen som får vara mitt kontor. Höstmörker, gatlyktor, regnblank asfalt, ett bekvämt lyxåk samt dator med tillhörande mobilt bredband. Man behöver inte mycket mer än så för att nå framgång, det är jag säker på, och det ska jag någon gång bevisa.