Ett varje dag

Men säg så här: mannen formas väldigt mycket i reaktion mot kvinnan. Man känner in vad kvinnan vill ha och så blir man det. Det är vad jag ser, fortsätter Bob. Det stämmer kanske inte med feminismens definition, men det är vad jag ser. Man formar sin identitet både för att höja sig inom den manliga hierarkin och för att få ligga. Ofta är det ju också så att om du går hem hos männen går du hem hos kvinnorna.

Precis så är det! Äntligen någon som lyckats klä det i ord. Han verkar vara en smart kille, den här Bob Hansson, och jag måste nog köpa hans bok, ”Kärlek – hur fan gör man?”, och jag hoppas det inte bara är intervju-offren som får spekulera.

Jag sitter och läser SvD och snubblar över lite statistik om kläd- och skoförsäljningen i juli månad. Jag måste säga att morgonkaffet sätter sig på tvären när jag ser att försäljningen av kläder ökat något otroligt, och skor nästan dubbelt så mycket, trots att arbetslösheten fördubblats och folk skriker i högan sky om att armageddon är här.

Seriöst, människor, är ni helt dumma i huvudet? Om ni riskerar att förlora en inkomst eller två ska ni inte gå och handla på er mer kläder! Men det är ju ganska givet, iofs. Efter att inredningshysterin (vita väggar, svarta möbler, en kontrastfärg någon?) lagt sig råder nu ”mode”-hysteri. Varenda liten svenne med ett kreditkort är helt plötsligt modeexpert (shoppingexpert), och ens modekoll visas av hur mycket pengar man varje månad spenderar på att ”klicka hem” kläder från den för tillfället hetaste designern.

Nåväl, ni kanske får er en näsbränna och lär er av det. Jag är dock inte ogin nog att önska er den olyckan.

Jag har precis varit och kvällshandlat, och lyssnar nu på Bandit Metal. Texterna är ju fan skitdåliga! Är det här kul för musikerna måntro? Måste prova.

Jag hade en pormask (som jag när jag var liten trodde kunde krypa upp och iväg) på näsan, och Anna älskar att klämma på såna. När hon gav sig på den här kände jag hur något brast, och nu ser jag ut som den där farbrorn på Tuborg-affischerna, han med en korv i en bur och en jättestor röd näsa. Ont gör det också.

PS. Jag vet inte om det är rätt slogan eller stavning, jag var väldigt liten när jag sist såg en sådan affisch. DS

Jag fyller år om fyra månader, och jag vill ha

• En ny gitarr. Förslagsvis en Les Paul Custom, och Epiphone duger bra. Det finns en skitsnygg med spegelblankt plektrumskydd på Musikbörsen.
• En ny kamera. Kanske en Nikon D5000, eftersom den verkar skittrevlig och mina objektiv passar.
• Ett 105mm macro-objektiv.
• Cubase 5, eller Sonar 8 Producer.
• En upprustning av mitt hemkontor. Eller hell, en vecka på egen hand så jag kan göra det räcker.

Räkna med att jag kommer bygga på den här…

Ikväll blir det bio, alldeles på egen hand.

Det var egentligen tänkt att jag skulle gå ut och göra stan, men jag känner att min kropp inte riktigt klarar det. Istället får det som sagt bli bio, och jag ska gå helt själv för första gången någonsin. Helt självvalt. Det ska bli vansinnigt roligt att få välja film helt själv, välja godis och dricka helt själv, och inte bry sig om något annat än filmen.

Men vad ska jag se? Public Enemies, Inglourious Basterds, Drag me to hell eller Year one? Tips, och snart tack! Vilken salong är förresten den trevligaste i Stockholm?

Det bor en familj koltrastar i buskarna på baksidan. På baksidan ligger dels mitt kontor och dels vårt sovrum. Koltrastar låter som gnisslande gungor när dom varnar för katter. Det finns mängder av katter här i trakten.

Jag ångrar nästan att jag skrämde bort ett kattkräk som fått korn på någon stackars trast som hamnat på marken. Eller nej, det gör jag inte, jag hatar katter och älskar fåglar. Det är dock lite irriterande när dom gnisslar dygnet runt…

Jag sitter i bilen nere vid Mälaren och skriver det här, visst är det lite som att leva i framtiden?

Jag skulle egentligen bara köpa lunchmat och Salta Katten åt Anna som är sjuk, men så upptäckte jag att det började mörkna, och var tvungen att stanna någonstans och bara sitta.

Jag älskar verkligen sommaren, men nu börjar den lida mot sitt slut, och som vanligt märker jag att solen som lyst nästan dygnet runt har varit lite påfrestande. Nu när jag sitter här i skymningsmörkret känner jag hur mycket jag saknat mörkret, och hur jag slappnar av.

Ja alltså, inte på något gotiskt vis.

Hur som helst; när man sitter här och bara ser himmel, vågor och enstaka lanternor (och skogen på andra sidan vattnet, några bilar och hus, gatlyktor och så) blir man, eller åtminstone jag, lite sentimental. Jag tänker på var jag var för tio år sedan (riktigt illa ute) och var jag är nu, med fru, två underbara barn, eget hus, framgångsrik firma osv. Jag tjänar galna mängder pengar, kör en Lexus och jag har ett bolag till i startgroparna som förhoppningsvis kommer tillåta mig att gå ner och bara jobba deltid. Vi är alla friska och välmående, småbarnsåren är ganska mycket över så jag får tid att lära mig gitarr igen, huset är snart färdigrenoverat.

Det här är inte menat som ett skrytinlägg, alltså verkligen inte. Det är mest… tacksamt. Jag är så otroligt tacksam för att jag lever och har både hälsan och så mycket mer därtill. Jag skulle inte ha något av det här utan dig.

Tack Anna.

Pakistan har nu på flera områden kommit längre än Turkiet på vägen mot civilization, men ändå är det Turkiet som ska få gå med i EU?

Jag sitter på jobbet och har som vanligt min ständigt expanderande hår-rockplaylist igång i Spotify, och kommer att tänka på en diskussion jag hade med Anna så sent som igår; varför finns det inte några superstjärnor eller grupper längre?

Ok, jag säger inte att Pretty Boy Floyd eller Poison var några supergrupper, men tänk Queen t.ex. Eller Michael Jackson (slå mig), Elvis Presley eller hell; KISS. Och nej, kom inte dragande med Madonna eller något liknande litet stycke som inte gjort något annat än visa hud och sjunga om porr, hon var bara sin tids Britney och har inte utvecklats nämnvärt. Grupper och artister som ALLA hört, hört om och sett. Artister som haft en otrolig musikalisk bredd, galna mängder talang och bara varit jävligt mycket större än livet. I dag lever David Bowie, men har vi någon mer?

Jag tror det beror på att det finns ett par få stora promotion och skivbolag, och att dom bara satsar på säkra kort. Att ”internetrevolutionen” ska hjälpa till att få fram ett nytt Queen är bara att glömma; att tusen kids laddar hem några mp3′or med ett makalöst band räcker verkligen ingenstans, särskilt inte som det totalt saknas ställen att spela på så fort bandet växt ur fritidsgårdens scen men fortfarande inte kan fylla Wembley.

Alltså, jag vet inte var jag vill komma. Kanske till att skivbolagen inte längre lyfter upp artister som inte är säkra kort, dom har inga möjligheter att slå igenom på egen hand, och ni som ”vägrar stötta skivbolagsdirektörerna” gör ingen som HELST skillnad, eftersom bolagen då självklart kommer fortsätta att endast trycka ut det som kreti och pleti köper; Amy McDonald, Usher och Takida.

Det är ert fel att E-Type fortfarande säljer skivor, era jävlar!