Ja, visst, Belle de Jour har kommit ut ur garderoben, eller vad man nu ska säga, men det är ganska ointressant. Det var tillräckligt intressant för att jag skulle googla fram henne blogg och skumma den lite, men inte mer än så.
I det här skummandet stod ett citat ut, eftersom det såg lite annorlunda ut, och det var i det här inlägget. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men kanske tack? Tack för att någon ger oss erkännandet att vi män faktiskt inte lever helt problemfritt och aldrig har något vi behöver vara rädda för.
Ska jag berätta en hemlis? Ska jag det? Jag kommer få SÅ många killar att skämmas och tycka jag är dum i huvudet om jag berättar, men ska jag göra det ändå?
Ok, jag berättar hemlisen.
Är du beredd?
Here goes…
Alla killar är rädda när dom befinner sig bland människor dom inte känner.
Jo, det är faktiskt så. Killar går hela tiden runt och undrar vem som tänker börja slåss med dom, och funderar på hur dom då ska reagera. Vissa hanterar rädslan genom att själva gå på offensiven eller spänna upp sig, vissa genom att flacka med blicken och aldrig våga se någon i ögonen. Vi kanske inte är rädda för att bli våldtagna, utom om vi sitter i fängelse eller befinner oss i omklädningsrum med alfa-främlingar, men vetskapen om att vem helst vi möter kan vilja slåss med oss finns alltid där. Många killar är små eller normalbyggda, inte särskilt starka och inte särskilt bra på att försvara sig. Dom är livrädda för att få stryk, verkligen. Vi som är lite större och kan ta hand om oss, vi är också rädda. Kanske lite mindre, och kanske av andra skäl, men den finns alltid där. Vad händer om någon försätter mig i en hotfull situation när jag är med mina barn? Med min fru? Vad händer om någon av dom hamnar i mellan?
Kvinnor är rädda för våldtäktsmän, män är rädda för oprovocerat våld. Att andra män nästan alltid är skurkarna i båda fallen är faktiskt helt oviktigt, det gör inte att männen är mindre rädda. Alla är rädda för något, vi får inga frikort bara för att vi tillhör samma kön som våldsverkarna, och erkännandet, om det så bara kommer från en enda kvinna, är så sällsynt att jag nästan blir rörd till tårar när jag läser det. Jag tror alla skulle ha mindre att vara rädda för om bara fler kunde inse hur det är.