Ett varje dag

När jag var liten hade jag en Commodore 64. Ni vet, en sån där dator som ser ut som en liten brödburk, och som alla de coola kidsen hade på 80-talet. De som inte hade ett Nintendo då, så klart. Vi kanske inte var så coola, egentligen, men vi var garanterat smartare än de med NES. De hade en rörmokare, vi hade Giana Sisters, Mr Z, och Action Replay.

Jag sålde den där lilla burken och köpte en Amiga 500 istället. Den hade mycket snyggare grafik, tuffare ljud och inbyggd diskettstation. De andra hade fortfarande sin rörmokare, men vi hade nu Turrican, Sensible Soccer och Secret of Monkey Island. Vi hade också Budbrain Megademo, Datormagazin, Svenska Hemdator Hacking och massor av kompisar som vi ”swappade” med och lärde oss programmera ihop med. De andra spelade rörmokar-spel, vi åkte på copypartyn (som Dreamhack, fast inte töntigt) och tävlade i coladrickning, demos, musik och grafik. Visst, det visades en del djursex (Abaddon/RAGE, var det du som slog på det där på ECC’93?), men det mesta handlade om scenen, som inte alls var det folk kallar ”scenen” idag. Idag handlar ”scenen” om att släppa sunkiga film-rippar och tre tusen keygens, men då handlade det om kompisar, cola och datorer, utan inbördes ordning.

Jävlar alltså… Det går inte att förklara det här för någon som inte var där, men… Det var en kultur så olik allt annat. Tänk er hippies, fast med datorer och cola istället för tamburiner och marijuana, så är ni i närheten. Eller nej, det är ni inte, för ni fattar inte, ok?

Hur som helst sålde jag även min Amiga och köpte istället en lång rad PC-maskiner. Visst, det var demopartyn (man fick inte kalla det copypartyn längre), demokodning och subkultur där också, men det var inte längre samma sak. På C64 och Amiga-scenerna vandrade folk runt med gigantiska fjäderskrudar på huvudena (till exempel alltså, alla hade inte det, bara en kille. Men folk hade knäppa saker för sig och var glada, okej?) och delade glatt med sig av sina verk, som kunde vara allt från skitimponerande timslånga demon, till handritade animationer där någon slår av någons huvud med sin snopp, till allt och alla utan att tänka på om det kunde vara pinsamt eller inte. Så klart inget var pinsamt, någon hade gjort vad det nu kunde vara, och var glad över det, och då var man så klart också glad. På PC-scenen var alla skit-elite och rynkade på näsan åt allt och alla. På demovisningarna klappade alla händerna för syns skull, och efteråt muttrade dom om att ”det där är ju enkelt”, och alla var så jävla häftiga och bäst. Jag höll väl också på så där ett tag, men till slut tröttnade jag och sket i hela grejen. Jag har väl hängt kvar lite på andra delar av scenen ända tills nu, men just demoscenen har jag verkligen inte haft något att hämta på. Och ja, det har jag väl fortfarande inte, åtminstone inte på PC-scenen.

Jag vet inte hur det är nu, håller folk fortfarande på med C64 och Amiga-demos? Går dom fortfarande runt insvepta i mattor och delar med sig av disketter med cp-animationer på? Är alla fortfarande glada och prestigelösa?

Jag vet inte, men jag hoppas det. Och jag har köpt en C64, och en Amiga, och trots att dom inte anlänt än känner jag hur ett hål i mig jag inte ens visste fanns har börjat fyllas. Tror ni mina barn kommer tycka Giana Sisters och Sensible Soccer kommer vara lika kul som jag tyckte? Kommer dom lära sig engelska med Police Quest, eller kanske Kings Quest, och kommer dom vika sig dubbla av skratt när dom spelar Secret of Monkey Island? Jag tror det, jag gör verkligen det, och dom ska få den chansen.

Jag tror inte bara att det är C64 och A500 som saknas, där i det där hålet. Jag tror att det är hela 80-talet. Man kan väl säga att 90- och 00-talen varit 80-talets raka motsats; på 80-talet var folk individer, och lät det synas. Nu försöker alla se exakt likadana ut, och det enda som ska märkas är hur mycket coolare, eller snarare mer ironisk, än alla andra man är. Jag är så jävla trött på det. Jag hoppar av det där ekorrhjulet nu; jag ska utforska 80-talet på ett helt o-ironiskt vis. Ghostbusters, Bonnie Tyler, Star Wars, C64, Miami Vice, Poltergeist, NES, Dallas och allt vad det var, jag tänker återupptäcka er, och återerövra er. Utan glimten i ögat.

För seriöst, vad har jag att förlora? Kissies (och med det menar jag alla blondinbellor, hotspots, schulmans och blogges där ute) respekt? Jag klarar mig.

PS. Jag kommer alltså inte börja klä mig i spandex och linnen med flamingos i solnedgång, jag tänker samla på mig så mycket 80-talsnostalgia jag kan lägga händerna på och se om det kan fylla hålet. DS