Ett varje dag

Körde med Anna Klara till Örebro, packade i våra saker i bilen, körde tillbaka, utan pauser. Mindre angenämt måste jag säga, trots att jag och lilla frun valt tre skivor var att sätta i CD-växlaren. Nåja, jag fick iallafall chansen att sitta ner och prata lite strunt med grannarna nere vid kröken, och dom kommer jag sakna nästan lika mycket som huset i sig.

Resultatet av husdealen? En pappa mindre, MÅNGA tusenlappar puts väck (fler än tio, färre än tjugo), en stämskruv trasig på gitarren. Minnen av en brunn, platta knän, väletablerad email-adress borta (tvåtusentalets motsvarighet till ”ah durå!!”; ta bort någons mailadress), ett hat mot E18.

Den här sommaren skulle bli den bästa någonsin, men istället blev det en som lätt ligger på topp-3 bland de sämsta. Den kan mycket väl ligga högst upp, men för att vara säker måste jag göra en djupdykning bland minnena, och det känner jag mig inte riktigt redo för. Vid närmare eftertanke tror jag inte att jag tänker ge mig på det utan professionell hjälp nära till hands, så att säga.

Jag har börjat nytt jobb idag. Senior systemarkitekt på ett världsledande företag, och det är ju skönt, så har jag något att sysselsätta mig med. Imogen sover över hos mormor i natt, och i morgon skeppar vi över Kitty dit också, så vi kan åka och hämta hem våra saker. Det skulle ha blivit så bra, med ny dator, ny tv, nya sängar och en stor dos omtanke, men inte ens det kunde jag få ha. Nej, ska jag bidra med något ska det verkligen vara i form av bidrag. Bara ge, aldrig få, det är så det alltid har funkat, och det är så det alltid kommer vara. Helst ska jag inte finnas som annat än en spelpjäs, eller något annat man kan bestämma över, och får jag för mig att jag är något annat än en undersåte ska jag genast plattas till och sättas på plats, med ett ”Inte konstigt att du ser ut som du gör när du äter sådär” (föraktfullt tonfall till en räddhågsen sjuåring) eller ett ”Jag tänker inte betala för kläder åt dig, du kostar så jävla mycket ändå” när man som försynt femteklassare undrar om man kan få något annat än kollegans barns (dotter och son) avlagda och urblekta kläder.

Det kanske låter som småsaker, men det finns så mycket mer som jag avstår från att skriva om på grund av någon slags lojalitet (ja, jag känner fortfarande lojalitet, jag kan inte ändra på den jag är, och jag har faktiskt ingen lust heller), och efter trettio år av det fick jag nog och sa ”no more”. Jag tänkte skriva ”så slutade jag hoppas på att han skulle ändra sig”, men det skulle vara lögn. Jag hyser fortfarande någon fåfäng förhoppning om att saker och ting ska ändras, och jag vet inte om jag någonsin helt kommer lyckas stampa ut den sista lilla gnistan.

För ja, sån är jag, den borne optimisten, även om det känns som den egenskapen inte leder till annat än att man faller så mycket längre och hårdare när man väl gör det.

Dom har sålt en Picasso-målning som heter något i stil med ”Naken med bröst och gröna löv” för 800.000.000SEK.

Jag tänker mig att den ser ut ungefär så här.

När Kitty är sjuk är hon vanligtvis hur pigg som helst. Då kanske ni förstår hur sjuk hon är nu?

Åh nej! Några har lyckats hitta till mitt företags hemsida via Google. Det vore ju i vanliga fall skitbra, men nu är sidan bara full av placeholders, något jag tänkt göra något åt i flera månader nu. Men det blir ju aldrig av. Antingen är jag för trött eller så inser jag att jag helt enkelt är urusel på att skriva, och särskilt då den typen av text som hör hemma på den typen av sidor. Jag önskar att någon kunde skriva det åt mig, jag kan göra något annat i utbyte.

Om du skriver några sidor copy åt mig kan jag koda din hemsida, hosta din blogg eller hjälpa dig att bära något tungt. Vi byter grejer, vad sägs?

”We like the woman in the wheelchair, but we don’t want people to think being in a wheelchair makes her less feminine. You need to make her breasts larger.”

Det är kallt och vitt ute, och jag längtar tillbaka.

Det är snart maj igen…

Crap, det verkar som någon hann före med A4000. Annonsen är borttagen sedan någon timme tillbaka, och jag har inte hört något från annonsören. Alternativet nu är en på Tradera, med mus och tangentbord förvisso, och lite bättre, men mycket fulare… Ska jag ha den måste jag ju nästan ändå slänga ut en massa pengar på tangentbord och mus, då den blir ju lite dyrare än vad jag tänkt mig.

Nåja, jag har några dagar på mig att fundera på saken. Om inte herrn som annonserade på Blocket bestämde sig för att det var mig han skulle sälja till, men bara inte hunnit maila mig än. Heh…

Jag vill bara berätta att jag sitter som på nålar, då jag svarat på en annons om en Amiga 4000 för en överkomlig penning och väntar på att få veta om den finns kvar. A4000 var drömmen i tonåren; den var galet dyr och vansinnigt kraftfull. Den hade AGA och 68030-CPU, minimum 2Mb chip-minne och upp till 16Mb FAST-minne. Ojoj, tänk om jag kunde få en sådan! Jag måste på något sätt ordna fram ett tangentbord och en mus till den, och att använda ett standard PS/2-tangentbord är så klart inte att tänka på. Standarder var inte riktigt standarder på den tiden; Amiga och PC hade samma standard-kontakt, men använde helt olika protokoll. Men det är ett senare bekymmer!

När jag var liten hade jag en Commodore 64. Ni vet, en sån där dator som ser ut som en liten brödburk, och som alla de coola kidsen hade på 80-talet. De som inte hade ett Nintendo då, så klart. Vi kanske inte var så coola, egentligen, men vi var garanterat smartare än de med NES. De hade en rörmokare, vi hade Giana Sisters, Mr Z, och Action Replay.

Jag sålde den där lilla burken och köpte en Amiga 500 istället. Den hade mycket snyggare grafik, tuffare ljud och inbyggd diskettstation. De andra hade fortfarande sin rörmokare, men vi hade nu Turrican, Sensible Soccer och Secret of Monkey Island. Vi hade också Budbrain Megademo, Datormagazin, Svenska Hemdator Hacking och massor av kompisar som vi ”swappade” med och lärde oss programmera ihop med. De andra spelade rörmokar-spel, vi åkte på copypartyn (som Dreamhack, fast inte töntigt) och tävlade i coladrickning, demos, musik och grafik. Visst, det visades en del djursex (Abaddon/RAGE, var det du som slog på det där på ECC’93?), men det mesta handlade om scenen, som inte alls var det folk kallar ”scenen” idag. Idag handlar ”scenen” om att släppa sunkiga film-rippar och tre tusen keygens, men då handlade det om kompisar, cola och datorer, utan inbördes ordning.

Jävlar alltså… Det går inte att förklara det här för någon som inte var där, men… Det var en kultur så olik allt annat. Tänk er hippies, fast med datorer och cola istället för tamburiner och marijuana, så är ni i närheten. Eller nej, det är ni inte, för ni fattar inte, ok?

Hur som helst sålde jag även min Amiga och köpte istället en lång rad PC-maskiner. Visst, det var demopartyn (man fick inte kalla det copypartyn längre), demokodning och subkultur där också, men det var inte längre samma sak. På C64 och Amiga-scenerna vandrade folk runt med gigantiska fjäderskrudar på huvudena (till exempel alltså, alla hade inte det, bara en kille. Men folk hade knäppa saker för sig och var glada, okej?) och delade glatt med sig av sina verk, som kunde vara allt från skitimponerande timslånga demon, till handritade animationer där någon slår av någons huvud med sin snopp, till allt och alla utan att tänka på om det kunde vara pinsamt eller inte. Så klart inget var pinsamt, någon hade gjort vad det nu kunde vara, och var glad över det, och då var man så klart också glad. På PC-scenen var alla skit-elite och rynkade på näsan åt allt och alla. På demovisningarna klappade alla händerna för syns skull, och efteråt muttrade dom om att ”det där är ju enkelt”, och alla var så jävla häftiga och bäst. Jag höll väl också på så där ett tag, men till slut tröttnade jag och sket i hela grejen. Jag har väl hängt kvar lite på andra delar av scenen ända tills nu, men just demoscenen har jag verkligen inte haft något att hämta på. Och ja, det har jag väl fortfarande inte, åtminstone inte på PC-scenen.

Jag vet inte hur det är nu, håller folk fortfarande på med C64 och Amiga-demos? Går dom fortfarande runt insvepta i mattor och delar med sig av disketter med cp-animationer på? Är alla fortfarande glada och prestigelösa?

Jag vet inte, men jag hoppas det. Och jag har köpt en C64, och en Amiga, och trots att dom inte anlänt än känner jag hur ett hål i mig jag inte ens visste fanns har börjat fyllas. Tror ni mina barn kommer tycka Giana Sisters och Sensible Soccer kommer vara lika kul som jag tyckte? Kommer dom lära sig engelska med Police Quest, eller kanske Kings Quest, och kommer dom vika sig dubbla av skratt när dom spelar Secret of Monkey Island? Jag tror det, jag gör verkligen det, och dom ska få den chansen.

Jag tror inte bara att det är C64 och A500 som saknas, där i det där hålet. Jag tror att det är hela 80-talet. Man kan väl säga att 90- och 00-talen varit 80-talets raka motsats; på 80-talet var folk individer, och lät det synas. Nu försöker alla se exakt likadana ut, och det enda som ska märkas är hur mycket coolare, eller snarare mer ironisk, än alla andra man är. Jag är så jävla trött på det. Jag hoppar av det där ekorrhjulet nu; jag ska utforska 80-talet på ett helt o-ironiskt vis. Ghostbusters, Bonnie Tyler, Star Wars, C64, Miami Vice, Poltergeist, NES, Dallas och allt vad det var, jag tänker återupptäcka er, och återerövra er. Utan glimten i ögat.

För seriöst, vad har jag att förlora? Kissies (och med det menar jag alla blondinbellor, hotspots, schulmans och blogges där ute) respekt? Jag klarar mig.

PS. Jag kommer alltså inte börja klä mig i spandex och linnen med flamingos i solnedgång, jag tänker samla på mig så mycket 80-talsnostalgia jag kan lägga händerna på och se om det kan fylla hålet. DS